En vild idé föddes under diskussionen igår kväll.

Khemiri skriver ibland i stil med ”Du börjar med en kortare anspråkslös inledning” (1) eller ”Och du minns…”(2)
Det kanske är rimligt att ställa denna skönlitterära stil i relation till Foucaults Vetandes arkeologi.

I sin beskrivning av arkeologin som metod för att studera diskurser avsäger sig Foucault alla försök att hitta en ”djupare mening” i det som sägs, eller försöka hitta det som ”egentligen” sägs. Han är heller inte intresserad av vem som uttalar sig. Det viktiga är den position som subjektet kan inta när hen talar. Foucault skriver:

””Vem som helst talar”, men det han säger, säger han inte från vilken plats som helst. Han är nödvändigtvis innesluten i en exterioritets spel”. (3)

Jag har märkt att några på nätet diskuterar Khemiris uttryck ”Du”,
De frågar: "Vem är det? Är det läsaren, han själv som författare? Eller huvudpersonen?"

Dessa frågor blir ointressanta, det viktiga är positionen och inte vem.
Nästa gång jag sitter och läser Khemiri och tyst ställer frågan för mig själv: ”Vem är det egentligen som talar?”
Då ska jag svara, ”Tja. Kanske språket självt?” (för att citerar Khemiri från ett helt annat sammanhang.) (4)

/AT

_____________________________________________

(1) Invasion!, s 14
(2) Montecore – en unik tiger, s 143.
(3) Vetandets Arkeologi, Arkiv Förlag 2002[1969] s 151, (där det dock alltid är en han som talar)
(4) http://www.riksteatern.se/templates/Produktion.aspx?id=5685