Fem gånger Gud är Khemiris senaste pjäs. Den har inte haft premiär än men finns att läsa i den nyutgivna samlingen Invasion!

Pjäsen är fem scener där fem olika personers perspektiv beskrivs. Som läsare slås jag av hur stor skillnaden kan vara mellan de olika perspektiven även om de behandlar samma situation. Driver Khemiri en tes om att det inte finns en objektiv sanning, att det är inne i subjekten som vi finner sanningar? Nej, jag tror inte att Khemiri försöker slå ett slag för fenomenologin eller att han bryter med Foucault och försöker finna något rent eller genuint i subjektet. Däremot tror jag att han vill belysa språkets relation till sanning, perception och sociala relationer. Pjäsen lyfter fram hur språket formar vår syn på andra människor. (Konkreta exempel från varje scen kommer snart att bloggas.) Här ringer nog inte bara en poststrukturalistisk klocka i mitt huvud.

Khemiri har liknat sin pjäs vid sådana ryska dockor som innehåller mindre dockor. I en intervju sa Khemiri;

"Bara att dockorna är olika versioner av sanning och längst in hittar vi. Tja. Kanske språket självt?" (se länk)

Kritiken av objektiviteten är således inte ett återvändande till subjektet utan snarare en belysning av språket som ett koordinatsystem av maktrelationer. Sanning eller subjekt? svaret borde bli: Språk.

Om Butler uppmanar till Gender Trouble så inspirerar Khemiri till Language Trouble. Hans skönlitterära text blir ett konkret utmanande av språkets (och makternas) gränser.

/AT

citat från:

http://www.riksteatern.se/templates/Produktion.aspx?id=5685