Om: Rolfs scen
Den första scenen i pjäsen Fem gånger Gud är Rolfs scen. Rolf är dramaläraren som ska sätta upp ett drömspel (eller egentligen Strindbergs Ett drömspel) med fyra elever.
Nu var det länge sen jag såg filmen Gangster Paradise men det är den jag tänker på när vi får följa Rolf i mötet med eleverna. Rolf talar om att han var tvungen att tala till dem på deras eget språk för att få respekt och visa att han är som dom. I Rolfs scen upplevs eleverna som uppkäftiga som pratar slang och som behöver en stark lärare som kan ”deras språk”. Den historien har vi hör förr och hör den ganska ofta i beskrivningar av skolan. En form av kolonialt tänkande.  Den vita mannen ska civilisera de ociviliserade, helst genom de fina konsterna (i Gangster Paradise läser de poesi, I Fem gånger Gud ska de spela Strindberg).
Vi får en annan bild av situationen i de andra scenerna. Ett exempel är hur en av eleverna i Rolfs scen bryter på svenska men inte gör det i följande scen.

Om: Olivias scen
Denna scen är den näst sista och är tillsammans med den sista scenen tydliga exempel på hur poststrukturalistisk teori kan praktiseras. I Olivias scen får vi följa hennes mamma som har vanan att berätta samma historia om när hon träffade Harlemnegrer i New York.
Rolf som ska spela Olivias äldre mamma påminner eleverna om att det han säger i rollen inte är hans egna åsikter. (Här ska vi komma ihåg att det är i Olivias scen som elevernas och Rolfs roller överensstämmer som mest med deras egna erfarenheter. Samtidigt är gränsen mellan verklighet och replik aldrig skarp, detta är genomgående i hela pjäsen)
Rolf tvekar inför att säga vissa repliker då åsikterna kan tolkas som hans egna. Mammans historia förändras med åren och hon blir upprörd över att folk reagerar på ordvalet ’neger’ och ’negerboll’. Hon säger: ”Vågar ingen kalla saker vid dess rätta namn längre?” (s 229)
Detta är riktigt bra skrivet av Khemiri. Han belyser hur vi tenderar att tänka att ord är neutrala speglingar av objekt eller att ord naturligt korresponderar med verkligheten.  Att objekt har rätta namn, ”järn är järn”. (s 229) Med denna scen visar Khemiri hur språket är maktbärande och snarare än att spegla tingen speglar sociala relationer.

/PB