Igår blev det diskussion. Vana som vi är att tänka i binära kategorier blev det två uppfattningar som stod i konflikt. Jag redogör för gårdagens konflikt med siffrorna 1 & 2. Jag vet inte vad jag tycker. (eller samma uttryck utan dualistiska antaganden om självet: Jag har inte tagit ställning i frågan) /AT

1 - Många som skriver om Khemiri är imponerade av hans kreativa språk, det står exempelvis att "han leker med oss" eller "Han har ett spännande språk". Det finns till och med en C-uppsats som går under namnet: "Khemiriskans knasiga kreativitet : en kartläggning av Jonas Hassen Khemiris artificiella språk i boken Montecore - en unik tiger" (se länk) . Många som belyser språket i hans texter stannar oftast där i tänkande, ingen talar om innehållet. (Om innehållet nämns så är det oftast något om det så kallade utanförskapet) Få lyfter fram de strukturer han överskrider genom innehållet eller diskuterar de teser som drivs i texterna. Diskussionerna om makter finns ingenstans.Varför gör karaktärerna så? Varför är det där med i historien?

2 - Ettornas analys är lite tafflig, den bygger på en distinktion mellan innehåll och språk. En distinktion som vi i uk hela tiden försöker utmana. Distinktionen bygger på idén om att språk är något annat "vid sidan om" verkligheten och i bästa fall speglar den rättvist. Ettorna tänker att Khemiri har ett innehåll som gömmer sig bakom språket, något som bara de kan se. Vidare menar de att samma teser skulle kunna drivas med ett annat språk. Det är snarare så att Khemiris skönlitterära stilar är oavskiljeliga från de teser han driver, från de strukturer han behandlar. När Khemiri driver en språkfilosofisk tes kan vi inte bortse från hur han själv använder språket.

1 - Tvåorna vill uppenbarligen reducera Khemiris texter till att handla om begrepp som "elefantballish" eller "muddafakkin". Det vill inte vi. Om vi lägger alltför stor vikt vid textens språkliga utformning hamnar vi lätt i uppfattningen att Khemiri är subjektet bakom utsagorna. (Det var flera som gjorde det med Ett öga rött, en journalist försökte leta efter Halims lägenhet!) Från den positionen är det inte långt till att beskriva Khemiri som en "invandrarröst" eller hans texter som "tvättäkta rinkebysvenska". Istället för att stirra blint på elefantballish bör vi lyfta blicken och tänka lite mer.

2. Innehåll bortom språket, ha! Ettorna är töntiga hermeneutiker.

1. Spiken i kistan för tvåornas position borde väl ända vara följande beskrivning som Khemiri gjorde i en intervju i tidningen Trots Allt (se länk):

Det här språket som Halim konstruerar i sin dagbok, ett slags talspråk med influenser från "nysvenska", är det enbart en stilistisk grej från din sida eller har det också en politisk laddning?

- Jag började tänka på det som en makthandling: att vad händer om man med flit bryter ner språket? Om jag hela tiden visar att jag kan, jag vet precis att det heter vimmelkantig men jag säger att huvudet är fullt av vimmelkanter. Jag började spåna på den maktförskjutning det innebär. Rent stilistiskt öppnade det upp för mig på det sättet att jag kunde ha väldigt kul medan jag skrev, och det hoppas jag märks också.

2. - Det där citatet är snarare ett stöd för vår position. Att hans skönlitterära stil innebär en maktförskjutning.

1. - Nej, citatet visar att han skönlitterära stil bara var ett sätt att ha kul.  

________________________________________________________________

http://www.uppsatser.se/om/Jonas+Hassen+Khemiri/

http://www.trotsallt.se/aktuellt_nummer/2_04/oslipat.htm