Det skrivs recensioner av pjäsen Fem GÅnger Gud (eller Dream Team som vi i uk kallar den). Vi har läst dom.

Pjäsen spelas både i Stockholm, i regi av Hugo Hansén, och i Växjö i regi av Sara Giese. De recensioner som diskuteras nedan handlar inte alla om samma uppsättning.

Två frågor slår oss i uk.

1. Var är den seriösa debatten och de långa/djupa/granskande analyserna?

2. Hur kommer det sig att recensenterna tar upp det de tar upp? 

De flesta recensioner som vi har läst ger en beskrivning av vad pjäsen handlar om, sedan några korta ord i stil med "Jag gillade det jag såg i Växjö" (a) Analyserna av karaktärerna är i stil med: "Och så Rolf, svenneläraren i den tunnhåriga medelålderns första stadium" (b) Ibland snuddar recensenterna vid något spännande och skriver: "Gång på gång blir vi påminda om att ord har kraft." (c) men analysen går inte mycket längre. 

 En sökning av ordet 'makt' i Aftonbladets, Expressens, Svenska Dagbladets och Sveriges radios recensioner ger 0 träffar. En träff finns hos DN men då handlar det om "den privata vanmakten". Detta är symptomatiskt. De kopplar inte ens ihop Gud med makt(i en pjäs som heter Fem GÅnger Gud), och allra minst kopplar de samman makt med språk. Recensionerna blir beskrivningar och analyserna blir tyckanden samtidigt som alla maktanalyser är frånvarande. 

När Ett öga rött kom ut handlade en del recensioner om "rinkebysvenska" och "invandrarförfattare" etc. Detta tycks idag vara frånvarande i de dominerande medierna, men vad har hänt? Khemiris texter ses ändå inte som utmaningar av makter/kunskaper och diskurser, (rollerna diskuteras aldrig som subjekspositioner). Det som har hänt är att medierna har tagit bort invandraretiketten men behållit den resterande analysen som handlar om att det är en skojig lek med språk och sanning, inget mer. (d)

Sammanfattningsvis:

På fråga 1 svarar vi:    Finns den?

På fråga 2 svarar vi:  De saknar maktanalysen, de saknar redskapen, de saknar teorierna, de saknar Michael Azar som kompis.

En sista fråga: Varför skrivs pjäsen på khemiri.se på följande sätt:

Fem GÅnger Gud

/AT

 _______________________________

(a) http://www.expressen.se/kultur/1.1323122/regionteatern-blekinge-kronoberg-fem-ganger-gud

(b) http://www.aftonbladet.se/kultur/teater/article3560327.ab

(c) http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_1906607.svd

(d) Khemiri har lagt upp bilder på vad som utgjorde inspirationen till Fem GÅnger Gud, där finns det annat än Strindberg. Klicka dig dit

http://www.khemiri.se/pjaser/fem-ganger-gud/moodboard

I Khemiris bok Ett öga rött får pappan en present av Kerstin. Det är en bok av Edward Said. Pappan ser nöjd ut men Halim ser att han hade hoppats på något annat. (1) På Khemiri.se är detta en av gåtorna, vad är det för bok pappan får? På ungkhemirianerna ställs följdfrågan; hur kan vi förstå Kerstins present, vilken läsning bör vi göra?

 

Det är rimligt att tro att boken som det handlar om är Orientalism, Edward Saids mest kända bok och som Spivak beskrivit som ”vår disciplins grundtext”. (2) I Orientalism beskriver Said hur Oriententen skapas som diskurs i västvärlden där ”de Andra” produceras som motsatser till det civiliserade ”vi”. Said visar vidare hur kolonialismen inte bara producerade ekonomiska och militära maktrelationer utan också bar med sig kunskap, idéer och föreställningar om ”de Andra” som upprätthöll och legitimerade kolonialismen. Det som Said lyfter fram är att dessa föreställningar inte tillhör det förflutna utan är i högsta grad levande och kanske starkare idag.

 

Hur ska vi då läsa att pappan får Orientalism av Kerstin? Ska vi läsa det utifrån karaktärerna eller utifrån Khemiris syfte med presenten?

 

En läsning är att Kerstin, som är akademiker,  känner till Saids idéer och är insatt i poskolonialteori. Hon vill  ”upplysa” pappan om postkoloniala relationer, vilket i sig kan ses som ett kolonialt handlande. ”Vi” ska sprida upplysning om ”de Andras” dåliga situation. Inom denna läsning kan vi se att pappan missförstår presenten och tror att den är en del av den orientalistiska diskurs som han försöker undvika.

 

En annan läsning är att presenten är en ”hint” om hur hela boken ska läsas. Om vi med Saids bok i bakhuvudet läser Ett öga rött så kan vi se saker som vi annars inte hade sett. Läsningen av servetten i slutet kan förstås utifrån detta perspektiv. På svenska stod det ”Orientalistka specialiteter” medan det på arabiska stod ” Vi kommer återvända”. (3) Den svenska texten kan då ses som ett tillmötesgående av den orientalismen som diskurs, ”vi ger de vad de frågar efter och vad de förväntar sig”,  medan det samtidigt finns ett medvetet avståndstagande och självmedvetande då den arabiska texten inte referarar till orientalismen.

 Att namedroppa Edward Said är inte bara för att fylla ut texten utan en medveten handling som har betydelse. (4). Det krävs att vi ställer frågor och försöker se vilka läsningar som då öppnar sig. Är du intresserad av det är du välkommen till Ungkhemirianerna.  

/AT

____________________________________________ 

(1)   Khemiri, J.H (2003) Ett öga rött. Stockholm: Norstedts, s 74

(2)   Eriksson, Eriksson Baaz, Thörn, red. (1999) Globaliseringens kulturer. Nora:  Nya Doxa, s  21.

(3)   Khemiri, J.H (2003) Ett öga rött. Stockholm: Norstedts, s 252.

(4)   Namedroppandet av Franz Fanon i pjäsen Invavsion! visar åter igen hur detaljerna är viktiga och definitivt medvetet valda av författaren

Ungkhemirianerna gratulerar Khemiri till Sveriges Radios novellpris 2008. Eftersom ungkhemirianerna inte är en nyhetsblogg om författaren som person kommenterar vi inte vinsten vidare. Men för en dikussion om novellen, se tidigare inlägg.