I texten Afrikansk remix beskriver Khemiri sitt besök på utställning Africa Remix. Utställningen som kanske kunde utmana besökarnas föreställningar om Afrika. Khemiri skriver att han och hans vänner gick dit på deras mest postkoloniala humör. På efterfesten serverades bananer och killar med bara överkroppar spelade bongotrummor. Khemiri är frågande; "Det kan ju vara en del av en konstinstallation?" (Invasion s 162). Han vet inte om det är ironiskt eller inte.

Frågan om ett fenomen är ironisk eller inte förföljer mig. När jag läste Ett öga rött första gången hade jag nyligen blivit klar med en uppsats om postkoloniala tankemönster i läroböcker. Bara av framsidan till Ett öga rött blev jag mycket skeptisk, framsidan drar uppenbarligen i orientalistiska trådar. Jag tänkte att boken skulle vara något i stil med Vingar av glas eller Jalla Jalla! (Att jag hade oerhört fel vet ni redan).

Nu några år senare vet jag inte hur jag ska förstå valet av omslag till Ett öga rött. Är det ironiskt?

En förklaring kan vara att någon sa til designern Lotta Kühlhorn "Gör framsidan till den här boken, den är skriven på rinkebysvenska av en kille som heter Khemiri, den måste vara röd med guldmönster, det står så på sidan 12 i boken" Och direkt så får vi ett omslag som är orientalistiskt.

Jag tror inte på den förklaringen.

Jag tror att framsidan är ett medvetet val, den är del av hela den skönlitterära stilen, den är oskiljbar från de poststrukturalisitska teserna. Den lyfter fram våra fördomar för att sedan i innehållet utmana dem. Jag vill inte reducera framsidan till enkel ironi, utan snarare Jean Baudrillards beskrivning att ironin är "knuten till avvisandet av moderniteten. Den uttrycker det kritiska sinnet." (citat från omslaget till Amerika, av Jean Baudrillard 1986).

/AT