Lo

15 augusti 2008 09:55

Det är naturligt att bli irriterad över sånt! Folk är mossiga/har skruvar lösa/har inte alla hästar hemma o.s.v Något som stör mig mer personligen är särskrivningar och tomma utrop som "Jaa du!" (något som praktiseras flitigt på mitt jobb). Någon här har även skrivit en lapp där det står något i stil med: "..pengar ligger i kassa skåpet."
Det är ett så uppenbart error.. nu: back to work!

Ferrante

15 augusti 2008 13:28

Ja, folk som inte klarar ett språktest borde utvisas å det snaraste.

eller

Nu sket du i det blå skåpet.

Hegge

15 augusti 2008 14:47

Min tolkning.

Sommarjobb för studenter innebär att vi som drillas i akademiskan kommer till en miljö där det pratas arbetarspråk.
Frågan är då: Hur ska vi ställa oss till arbetarklassens språk? (min kategorisering kan kritiseras på alla sätt, men för exemplets skull kan vi anta att det finns ett/flera arbetarklasspråk)
Jag vet inte om ni intar olika positioner i frågan.

En typ av position innebär att vi ska solidarisera oss med arbetarklassens särskrivningar och talspråk och att vi ska sparka uppåt mot akademikernas, de intellektuellas, medelklassens
och bourgeoisins språk och kulturer.
Min uppfattning är att denna position inte alls är bra. Den innebär en romantisering av arbetarklassens kulturer, livstilar och språk.

En romantisering som tar fasta på det kulturella hos arbetarklassen romantiserar vad kapitalismen gör med människor, och romantiserar därmed kapitalismen. En sådan position kan aldrig upplösa arbetarklassen.
Istället bör vi se till den position som arbetarklassen har inom det kapitalistiska produktionssättet och skapa en politisk solidarisering snarare än en kulturell eller språklig.

Lo

15 augusti 2008 15:05

Vem sket var?
Jag kan bara känna hatkärlek och tänka gonda tankar. Särskillt då förstås om arbetarklassen. Ursäkta mitt slöa, halv(?)ironiska inlägg.

AT

15 augusti 2008 15:38

här ursäktas ingenting, ditt inlägg lyfter fram ett intressant problem och en diskussion som är värd.

Ferrante

16 augusti 2008 12:37

Under örnens vingar

Det var en gång en katt och en råtta som möttes på en stig. De började tala med varandra och märkte strax att de talade olika språk. Katten talade kattspråket och råttan talade råttspråket. De lyckades ändå ganska väl med att tala så att de förstod varandra, särskilt som råttan å ena sidan kunde en hel del kattspråk. Katten blev glad åt detta, särskilt som den å andra sidan inte tyckte om råttspråket.
- Det är bra att du kan tala så jag förstår, sa katten, men det är inte nog. Hädanefter vill jag att du skall tala kattspråk även till dina råttkamrater, och att ni alla skall tala kattspråk med varandra så att jag förstår vad ni säger.

AT

16 augusti 2008 18:53

Då sa råttan
- Nej!, rått språk är ju mitt egentliga och äkta språk, jag är född som råtta och tänker fortsätta tala rått språk. Sånt kan ni katter aldrig förstå för vi är essentiellt olika arter. Råttornas kultur kuvas idag av katterna, jag tänker alltid vara "original rat". Ni kallar mig råtta, det gör mig inget jag tänker uppvärdera vad det innebär att vara råtta. Mitt politiska projket är att samhället ska uppvärdera råttegenskaper, som omvårdnad, altruism, känslighet och sköna kurvor. Samhället ska inte utplåna våra olikheter, vi komplementerar ju varandra!

Ferrante

18 augusti 2008 19:43

essentialism

AT

19 augusti 2008 17:52

ja, det är precis vad historien om katten och råttan leder till.

Ferrante

19 augusti 2008 22:29

Nej, det är vad som ledde till fabeln om katten och råttan.

Ferrante

19 augusti 2008 23:17

Låt mig utveckla.

"Det är naturligt att bli irriterad över sånt! Folk är mossiga/har skruvar lösa/har inte alla hästar hemma o.s.v Något som stör mig mer personligen är särskrivningar och tomma utrop som "Jaa du!" (något som praktiseras flitigt på mitt jobb). Någon här har även skrivit en lapp där det står något i stil med: "..pengar ligger i kassa skåpet."

Det är ett så uppenbart error.. nu: back to work!
av Lo den 15 augusti 2008 kl 09:55


Min tolkning.

Sommarjobb för studenter innebär att vi som drillas i akademiskan kommer till en miljö där det pratas råttspråk.

Frågan är då: Hur ska vi ställa oss till råttornas språk? (min kategorisering kan kritiseras på alla sätt, men för exemplets skull kan vi anta att det finns ett/flera råttspråk)

Jag vet inte om ni intar olika positioner i frågan.

En typ av position innebär att vi ska solidarisera oss med råttornas särskrivningar och talspråk och att vi ska sparka uppåt mot akademikernas, de intellektuellas, medelklassens
och bourgeoisins språk och kulturer.

Min uppfattning är att denna position inte alls är bra. Den innebär en romantisering av råttornas kulturer, livstilar och språk.

En romantisering som tar fasta på det kulturella hos råttorna romantiserar vad kapitalismen gör med människor, och romantiserar därmed kapitalismen. En sådan position kan aldrig upplösa råttorna.

Istället bör vi se till den position som råttorna har inom det kapitalistiska produktionssättet och skapa en politisk solidarisering snarare än en kulturell eller språklig.
av Hegge den 15 augusti 2008 kl 14:47"

AT/Hegge

20 augusti 2008 13:57

Som jag förstod det så var ditt inlägg med fabeln om katten och råttan för att visa det absurda i mitt resonemang. (Mitt resonemang där jag drar slutsatsen att vi ska nå en politisk solidarisering och inte en kulturell romantisering.) Då fortsatte jag fabeln och visade hur den bygger på ett essentialistisk antagande som bör undvikas. Sen tappade jag bort mig