Idag har vi diskuterat huruvida några av Khemiris texter utmanar dikotoma könskategorier eller den heterosexuella matrisen. Jag hade uppfattningen (och har) att novellen Oändrat oändlig kan läsas som ett utmanande av den heterosexuella matrisen. Khemiri har lyckats att skriva en kärleksnovell där kön, ålder, sexualitet och en mängd andra variabler för kategorisering av karaktärerna inte finns med. När läste du en sådan novell senast? Detta kan ses som ett dolt utmanande av en heterosexuella matrisen där ”den goda” relationen uppfyller rätt variabler vad gäller ålder, kön, religion, sexualitet. Det är ett dolt utmanande på så vis att karaktärerna inte har ”fel” variabler, utan snarare genom att variablerna inte är definierade. Även om ett sådant utmanande är ”dolt” är det inte mindre utan kanske mer kraftfullt.

Vad händer då med oss när vi hör eller läser novellen. Jag läste in i karaktärerna att det var en vit kille och en vit tjej, båda i 25-30 årsåldern, jag såg de också som sekulariserade kristna utan handikapp ute efter en heterosexuell exklusiv tvåsamhetsrelation. Khemiris novell lyfter fram de gemensamma föreställningar vi bär på, novellen blir ett skelett som vi sedan fyller med fördomar. För mig blev novellen således ett utmärkt verktyg för att lyfta fram och skärskåda de perspektiv jag intar.

Det är oerhört intressant att se hur recensenter beskriver Khemiris texter, de tankestrukturer som Khemiri utmanar i sina texter framträder som starkast i analyserna av hans texter. Oändrat oändlig är inget undantag. Marie Lundströms analys av novellen i P1 läste in mer än vad som står skrivet, berättaren i novellen beskrevs exempelvis som ”mannen i novellen”.  Ingen slump. Vi bör ju inte förutsätta att huvudpersonen i novellen är man bara för att uppläsaren är en man.

/AT